Kebnekajse

Eftersom det sista veckan varit konstant pissväder i de Östersundska delarna av Jämtland och våra påbörjade grillturer avbrutits i förtid av snö, regn och hagel tänkte jag istälelt berätta om när jag som vapenfri tjänstepliktig tillbringade ett år som brandman på Kiruna flygplats och då ägnade ett par dagar åt att klättra upp på Kebnekajse.

Vi hade under den tiden tillgång till en grå Volvo 170 som oftast gick. Sidorutorna var tejpade med orange SAS-tejp vilken vi utan minsta sting av dåligt samvete tagit på flygplatsen. Vi använde oss i alla fall av detta fordon då vi i mitten av april åkte till Nikkaloukta där vår vandring började. Snön hade till stora delar smält även om man var tvungen att åka skidor vissa längre sträckor. Jag åkte på min pappas gamla Karhu-skidor från sent 70-tal. Första dagen tog vi oss i alla fall till Kebnekajse fjällstation utan problem. Problemen började när vi insåg att fjällstationen inte är ett vindskydd där man kan lägga sig och sova gratis var som helst utan istället ett hotell där man ska betala betydligt mer än vad man har råd med om man tjänar 39kr/dag. Vi löste detta genom att sitta vid brasan fram till alla i personalen nattats och gick sedan och lade oss i våra medhavda sovsäckar i ett tomt utrymme under trappen som vi hittade. Här sov vi gott fram till morgonpersonalen började väsnas mellan 5 och 6 på morgonen.

Med stort självförtroende begav vi oss tidigt iväg upp mot toppen men stötte snart på patrull. En storm drog in över oss och vi tvingades vända om. Tillbaka på fjällstationen menade de sig ha haft strålande väder hela dagen och undrade, inte utan visst förakt i rösten, om vi menade ”Det där lilla molnet” vilket vi buttert menade oss göra. Kvällsrutinerna upprepades och bristen på sömn började göra sig gällande, även för våra ungdomliga och positiva sinnen.

Dagen därpå var även denna dag solig när vi började. Stighudarna träddes på skidorna och vi började traska upp för branterna. Vi hade strålande väder hela vägen och sneglade över axeln lite då och då för att njuta av utsikten. Efter ett antal timmar nådde vi toppstugan där vi tacksamt gick in och njöt av vår medhavda matsäck och vilade en stund.

När vi kom ut en halvtimme senare fick vi något av en chock. Allt var vitt och den underbara utsikten vi sett när vi gick in i stugan var helt borta. Förvirrat snurrade vi på toppen och hittade ett röse som vi trodde var en topp. Med tanke på sikten ville vi inte snurra allt för mycket eftersom vi misstänkte att risken att falla ner för någon brant kändes överhängande. Min klätterkompis David gick en extrarunda och påstod sig ha hittat en högre topp men det var inte så mycket att göra då. Det var dags att ta sig ner. Även detta visade sig vara ett äventyrs. David hade ägnat en säsong åt telemarksåkning vid Riksgränsen medan jag stod där på ett par 15 år gamla och, i alla fall just då, mycket sladdriga par längdskidor. Efter ett par tre svängar och ett 10-tal vurpor insåg jag det omöjliga i att komma ner helskinnad och satte mig på skidorna för att åka pulka ner. Det gick bra men kändes som slöseri med fina pister.

Efter ännu en kort natt begav vi oss tillbaka till Nikkaloukta och vår brandstation på flygplatsen utan några större missöden

Jag återkommer med bilder när/om jag hittar några